när två blev tre

I flera dagar har jag haft en stor längtan att ta på mej väl valda skor och springa runt Munksjön.. (?) Detta är inte ett friskt beteende hos mej, jag har väl aldrig gillat att springa i hela mitt liv. Inga långa sträckor iaf, men jag vara en jävel på 60 och 100 meter och stafetten i skolan =) Men jag kommer med fasa ihåg 3,8 kmspåret i Österskogen, BamBam gillade verkligen att plåga oss med det.. Men jag har några teorier om min dröm om Munksjörundan. Den första går ut på att jag nu har blivit så van att träna några gånger i veckan och på sätt fått upp en bättre kondition. Jag får alltså abstinens när jag inte tränar (?), men har det verkligen gått så långt? Den andra teorin går ut på att, jaa titta ut genom fönstret, det inte går att springa runt Munksjön nu, det är halt å dant - det går inte ta sig runt utan att ramla minst sju gånger. Eftersom jag ändå inte kan springa runt Munksjön pga vädret så kan jag passa på att drömma och längta till det, för när all is å slask försvinner kommer jag ändå inte vilja springa - jag hatar ju att springa. Men så länge jag inte kan, kan jag fortsätta att drömma och längta.. Hänger ni med? Men jag hoppas ändå att det är den första teorin som är den rätta.. =)